Paniken kommer sakta krypandes...

Å ångesten me den...

Är nu bara 5 veckor kvar o jobba, men sen då? Vad händer sen? Kommer jag hitta nå jobb, o kommer jag få de jag söker... Hatar verkligen o gå runt me oron i kroppen över vad som verkligen kommer o hända efter augusti...

O hur ska jag göra me barnen? Ska vi sätta dom båda på dagis, även fast jag inte har nå jobb? Lr e d bättre o låta Zev vara hemma? Just nu känns det som att båda får börja dagis, o så stämplar jag ist ti jag hittar nå jobb, om jag nu inte får det jag hoppas på. Men samtidigt så känns det så tidigt o sätta min lilla skrutt på dagis. Men tror nog han sku må bra av det.

Kändes lite bättre då Uffe sa att han hört på radion förra veckan nån natt när han körde när nån "barnexpert" hade pratat om det här me dagis eller inte. Att barnen har sociala behov, precis som vi, o att genom att gå på dagis så får dom själva välja sina vänner, ist för att vi föräldrar väljer dom åt dom, vilket det blir om dom bara e hemma. Låter ju faktiskt rätt logiskt, o sant me för den delen.
Men endå, känns tungt på nå sätt o sätta min lilla bebis på dagis. Men ju samtidigt lättare för mig att kunna hoppa in lite extra om jag har båda barnen färdigt på dagis fast nu Uffe e borta. Då e man inte heller lika bunden ti hans lediga veckor...

Nå, får se hur det blir, är ju endå nån vecka kvar tills jag ska ringa o prata me dagis... Zica ska ju om inte annat iaf börja. Mammas stora tjej!

Gräsänka igen nu då, enda ti fredag kväll/natt... Långt långt känns det, men som tur e så är ju Ellinor här även denna vecka :) Iaf ti torsdag. Sen får vi se vad som händer på fredag. Lite sugen sku jag vara på o fara in ti stan o kika runt lite, o kanske fika någe gott nånstans. Få se bara om man får nån me sig...